Rödbetor

Precis som med många andra växter var det troligen romarna som “upptäckte” och började odla rödbetan, ett par hundra år före vår tideräkning och spred den vidare ut i Europa och världen.

Under många hundra år kallades den också för “romersk beta”. Till våra nordliga trakter kom den först på slutet av 1600-talet.

Rödbetan kommer från den vildväxande strandbetan från vilken även mangold, spenat, foder- och sockerbetor har sitt ursprung. I dag finns både röda, gula och vita betor och både runda och avlånga. Vissa är enfärgade medan vissa har vackert ringformat mönster när man skivar dem.

Bäst trivs rödbetan i lite näringsfattigare och lucker jord, ex sandjord uppblandad med kompost. Var sparsam med gödning men tillför gärna kalium (ex via stenmjöl).

Så betor när jorden blivit lite varmare och torrare, gärna upp mot 8°. Är det för kallt eller för blött när sådden sker ruttnar de lättare. Efter sådd så håll jämn och lagom fuktighet i jorden. I gynnsamma lägen kan den odlas långt upp i Sverige. Har man inte ett trädgårdsland kan man så i spannar, på ex balkongen.

För ökad skörd under en säsong kan sådd ske i omgångar fram till juli. Låt inte betorna bli för stora, då blir de bara träiga och hårda. Vid gallring kan de små betorna tas tillvara och kokas, med blast, som delikatesser.

Sjukdomar eller ohyra är ovanligt på rödbetor och är därför tacksam att odla. Betorna går bra att förvara under vintern i ex en jordkällare om man inte väljer att göra inlägg på dem direkt efter skörd.

Använd också blasten. Den har både god smak och högt näringsinnehåll. Men skörda när de inte är allt för stora och förväxta och ta bara några blad här och där, för betorna behöver blasten för att kunna växa.

Foto: iTRÄDGÅRDEN